“It’s a boy and he has big balls“
 

De pratade om att skaffa barn och de omsatte ord i handling. Hanna är 17 år. Mantas 20. Redan innan barnet fötts har de fått sin beskärda del av fördomar och problem. Men de strålar av lycka och ser ljust på framtiden. Därför tror jag att det här är en solskenshistoria.

Om en månad föds Hannas och Mantas första barn. Då har de varit tillsammans i 13 månader.
- På dagen idag har vi varit ihop i precis ett år, säger Hanna och ser på Mantas. Han flinar tillbaka. De ler, skrattar mycket. Vi sitter på ett litet kafé och efter intervjun är jag inte riktigt säker på hur de såg ut, vilka gester och uttryck de använde sig av. Jag minns att det regnade utanför, Hannas tröja var våt. Mantas hade skäggstubb och pratade mumlig engelska. Det som slog mig var hur lyckliga de verkade vara. Hur det riktigt sken om dem. Mantas Mozeitovicius och Hanna Wigh. 20 respektive 17 år gamla.

Deras förhållande blev seriöst väldigt tidigt och utsattes för många olika påfrestningar som stärkte och svetsade dem tätare samman. De pratade om att skaffa barn, men det var ”barnsligt prat”, som Hanna uttrycker det. Hursomhelst så blev hon gravid, men det slutade i missfall.
- Det var väldigt jobbigt, men på ett sätt kändes det som att det kanske inte var meningen att vi skulle få barn just nu. Vi bestämde oss för att det nog var tur och att vi skulle vänta ett tag. Hanna började äta p-piller.

Efter att de kommit tillbaka till Sverige från ett besök i Mantas hemland Litauen så insåg de att ”det är nog är någon där inne ändå”. Dan efter att Hanna fyllt 17 så gjorde hon ett graviditetstest. Ett test som visade sig vara positivt. Det var ett välkommet barn som just annonserat sin entré.
- Då hade jag hållit på med p-piller i en månad, säger Hanna och skrattar.

Det var självklart att de skulle behålla barnet. Hanna ser lite konstigt på mig när jag frågar hur hon reagerade på folk som undrade varför hon inte gjorde abort.
- Liten är här för att stanna. Om man anser sig mogen för att ha sex så är man väl mogen nog att ta konsekvenserna, säger Hanna och spänner ögonen i mig. Men strax slappnar hon av och byter ämne.
- Vill ni höra en rolig grej? Hanna fortsätter och säger att Mantas var helt salig vid första sparkarna, för att inte tala om första ultraljudet. Hon skrattar och berättar, under Mantas vilda protester, att han började gråta när han för första gången såg sin son på bildskärm. Tårarna flödade och han ropade: ”It’s a boy and he has big balls!”

De har stort stöd från sina båda familjer och generellt så är glädjen inför barnet stor. Men det fanns en person som vägrade acceptera deras förhållande och deras beslut att behålla barnet. Hannas pappa.
- Min pappa praktiskt taget försköt mig ett tag. Han kan vara väldigt fördomsfull, förklarar Hanna försiktigt. Pappan tyckte illa om dotterns val av far till sina barn.
- Han ville se det som en gammal sovjetperson som kom hit. Han vägrade kalla Mantas för Mantas utan det var ”den ryska gerillasoldaten”. Så snart pappa tog mod till sig att prata med Mantas så insåg han att Mantas inte skulle slita halspulsådern av honom, säger Hanna med skämtsam ton, men den allvarliga undertonen märks tydligt.

Omgivningens reaktioner på Litens ankomst har annars varit nästan odelade positiva.  Det är främst främmande människor har problem med Hannas tidiga graviditet. Hanna har kommit i kontakt med andra unga mammor via Lunarstorm men samtidigt har hon också stött på som hon själv uttrycker det, ”riktiga psykopater”.
- De tycker att jag är en dum kossa och undrar hur jag planerat att fostra mitt barn. Det finns väldigt mycket fördomar om att vi skulle vara ansvarslösa och förstör vårt eget liv, säger Hanna upprört. Hanna och Mantas reagerar väldigt starkt på dylika åsikter.
- Vi blir unga föräldrar. Men bara för att man blir förälder så blir man inte 110 år och livet är slut. Det är trots allt ett litet liv och i och med det livet kommer inte ens eget liv automatiskt att sluta, säger Hanna. Hon lägger till att många tror att hon kommer att ångra sig, att hon och pojkvännen går miste om ungdomstiden. Men Hanna känner sig klar, hon började tidigt och har vuxit ifrån drickandet och festandet. Det är dags för ett nytt, moget skeende i livet och där passar föräldraskapet mer än väl in.

På vissa platser i Litauen är tonårsgraviditeter inget konstigt. Där är Mantas sen och Hanna normal enligt en oskriven tidsplan. Hans kusin är 22 och ska få barn till hösten. Det anses som väldigt sent. Mantas motiverar sin långsamhet med:
- I was waiting for something special. Hanna småskrattar och smeker hans kind. De kysser varandra och mittemot sitter jag med ett brett leende på läpparna.

LOUISE LARSSON
(Publicerad på arton.nu)