Brott och straff
 

Foto: Louise Larsson

De rasistiska brotten har under de senaste åren ökat och förändrats. Epigon dök djupare ned i det träsk som kallas ”hets mot folkgrupp” och kom upp till ytan med smutsigt vatten i lungorna. Det är svårt att andas när 91 % av alla gjorda anmälningar aldrig leder till åtal eller när man vet att det är så lätt, så lätt att slippa undan. När man vet att lagens långa arm ibland faktiskt är väldigt kort.

Nästan alla som döms för hets mot folkgrupp slipper fängelse. Maxstraffet ligger på två år, men de flesta slipper relativt billigt undan: de betalar sina böter och sedan är saken ur världen. Vad beror detta på? Tas inte rasistiska och nazistiska brott på tillräckligt stort allvar?

Problemet är att det ofta är svårt att binda en eller flera personer till brott som begås. Under senare delen av 1990-talet ledde endast nio procent av gjorda anmälningar till åtal eller liknande. Två tredjedelar klarades aldrig upp och lämnades utan åtgärd. Resten förblev ouppklarade med förklaringen att brott inte kunde styrkas, att brott överhuvudtaget inte begåtts.

Brotten ökar
Under 1990-talet ökade såväl anmälningar som fällande domar, samtidigt skedde en förändring av brottets art. Det gäller inte längre medelålders män som tryckt tidningar med olaga innehåll. Istället berör det unga pojkar som burit rasistiska symboler på kläderna eller skrikit ”Sieg Heil” på öppen gata. En större medvetenhet har också fötts hos gemene man, förut var ”hets mot folkgrupp” något tämligen okänt, nu är det mer eller mindre vardagsmat på nyhetssändningarnas middagsbord. Den ökade kännedomen kommer sig främst av två anledningar: Massmediernas bevakning och exponering men framför allt, att brotten faktiskt stigit i höjden. År 2000 anmäldes 801 brott. Det är 17 gånger så många jämfört med tio år tidigare.

Ha i åtanke att en anmälning inte automatiskt innebär brott. Många anmälningar avskrivs och dessutom har brottslingarna sina metoder. Många främlingsfientliga individer och organisationer är nämligen ganska listiga, använder sig av omskrivningar och kodord. Därför är de svåra att fälla. Ta den främlingsfientliga tidningen Info-14 som exempel. Där benämns nazister som ”patrioter” och ”nationalister”. Aldrig någonsin görs misstag som på något sätt kan vändas emot dem.

Brott rubriceras olika, det är skillnad på ”hets mot folkgrupp” och ”brott med rasistiska inslag”. År 1999 polisanmäldes 550 brott som klassades som hets mot folkgrupp. Samma år anmäldes 2363 brott som gick under den senare lättversionen. Antalet brott är i relation till det årets totalsiffra, 1, 1 miljoner brott, en droppe i havet.

Hatbrott leder till strängare straff
Det finns ytterligare två viktiga benämningar. Den ena kallas hatbrott och står skilt från hets mot folkgrupp. Hets mot folkgrupp innebär i sig ett hatbrott och ingår inte i de 4300 hatbrott som anmäldes under år 2000. Rubriceringen ”hatbrott” används ofta som en anledning att skärpa straffet. Brotten angriper grundläggande mänskliga rättigheter och offret blir ett offer just på grund av den grupp hon eller han anses representera. Då detta betraktas som ett angrepp på den egna identiteten så blir brottet med ens allvarligare. Det finns fall där ”misshandel” istället blivit ”grov misshandel” för att man i bedömningen tagit hänsyn till att det fanns hat med i bilden. Tyvärr har dock både polis och domare svårt att veta när det rör sig om ett hatbrott då någon fastställd praxis inte existerar.

Säkerhetspolisen särredovisar brott som begåtts av personer inom den så kallade ”vit maktvärlden”. Det vanligaste brottet med koppling till denna rörelse är hets mot folkgrupp. Detta brott misstänks anhängarna för i samband med att de utövar sin ideologi. Brottet tar sig uttryck i hitlerhälsningar, nazistiska slagord och propagandadistribution. Även bärandet av nazistiska symboler är olagligt. Andra brott, som kopplats till vit maktvärlden, är våldsamt upplopp i samband med demonstrationer och konserter, olaga hot, rån, skadegörelse och misshandel.

Många gärningsmän straffade sedan tidigare
När det gäller ”vanliga” brott så är det oftast som så att den som straffats inte återkommer till rättsväsendet. Detta gäller för två tredjedelar av alla någon gång lagförda människor. När det kommer till främlingsfientlighet så stämmer inte längre den här sortens statistik.
Nära hälften av dem som dömts för hets mot folkgrupp (47 procent) har tidigare lagförts för misshandel. En tiondel har dömts för misshandel så många gånger som fyra eller fler. Endast 18 procent var tidigare ostraffade. Bland individer som dömts för ”vanliga brott” är sex procent lagförda fler än fem gånger, men av dem som dömts för hets mot folkgrupp är siffran 40 procent.

Smygrasismen gör sig påmind
De allra flesta rasistiska brott begås av personer som inte har uttalade rasideologiska eller högerextrema åsikter. Vid majoriteten av brotten handlar det snarare om en allmän rädsla och ovilja mot det som känns främmande. Många av brotten begås i vardagssituationer, det handlar om ofredanden, förolämpningar i tvättstugan, i en taxi eller under krogbesök.

En majoritet av de brott som innebär hets mot folkgrupp begås av svenskar mot invandrare. Men ungefär en sjättedel av dem innebär rasism mellan invandrare, till exempel konflikter mellan bosnier och serber eller främlingsfientliga handlingar utförda av personer med invandrarbakgrund mot infödda svenskar.

Det vanligaste brottet är olaga hot. Oftast känner inte offret gärningsmannen och hotet förmedlas via direkt kontakt eller genom brev, Internet eller telefon. Hotet är vanligen oprovocerat och tar sig uttryck i anspelningar på offrets etiska eller nationella ursprung.
Brottexempel taget från verkligheten: "Det finns alltid någon i din närhet som väntar på en ursäkt att skjuta en neger.” Gärningsmannens pris att betala? Han betalade sina böter och sedan var saken ur världen.

LOUISE LARSSON
(Publicerad i Epigon nummer 6)