Musik är politik
 

Eller hur jag lärde mig att älska män med mustasch

Foto: Louise Larsson

Han heter Mannen med Mustaschen. eitsoul ashes relativt nyinförskaffade maskot gör skäl för sitt namn. Han har en mustasch som heter duga. Synd att han inte finns på riktigt, synd att han bara är en snygg logotype målad av en kille med krulligt hår som bandet känner. Ingen i eitsoul ashes har mustasch. En av gitarristerna gör sitt bästa, men med inte helt lyckat resultat. De är inte bra på att odla tangorabatt, men eitsol ashes har andra talanger. Jag träffade bandets basist och gitarristen med den pinsamma mustaschen över en fika och diskuterade pengar, arbete och politik.

Victor Jormeus och Sanna Grantnér utgör två femtedelar av eitsol ashes. Alla medlemmarna bor i Falköping, en liten stad femton mil öster om Göteborg. De har spelat ihop i två och ett halvt år i ett band med ett namn som inte betyder någonting överhuvudtaget. Båda går sista året på samhällsvetenskapliga programmet med engelsk profil. Planer för framtiden har de och drömmen är att kunna försörja sig på musiken.
– Idealet är att spela och samtidigt få betalt för det, att kunna försörja sig på sin hobby, säger Victor. Han berättar att eitsoul ashes oftast spelar för reseersättning och mat. Sanna nickar medhåll från andra sidan bordet och fyller i att pengar hjälper:
– Pengar är en del av musiken. Ju mer pengar man har desto bättre går det, då kan man lägga ner mer tid och kraft på påkostade inspelningar.

I eitsoul ashes finns det tre medlemmar till: Edvin Thöresson på trummor, Erik Forsgren på gitarr och Andreas Lindman som sjunger, eller snarare kraxar. Sanna är ensam tjej. Musiken är enligt dem själva deras liv.
– Jag nöjer mig inte med att bara lyssna, det finns ett behov som måste tillfredsställas och det är att spela. Sanna tvekar inte och Victor talar för alla i bandet när han säger att när man själv spelar musik så lyssnar man mer kritiskt. Tänker att ”det hade jag kunnat göra bättre om jag gjort så eller så”. Många tror att hon är sångerska och inte spelar något instrument.
– Ibland kommer det fram gubbar och säger ”du spelar bra bas för att vara tjej.” eitsoul ashes ser mansdominansen inom rockmusik som olycklig och märklig. Någonstans finns det troligen en rädsla hos tjejerna för att slå sig in i en bransch där de inte anses höra hemma. Sanna och Victor tror inte att tjejer är mindre intresserade av musik, däremot är det säkert så som Sanna uttrycker det:
- Musikintresserade tjejer slutar som flickvänner till rockkillarna.

Jag har sett eitsoul ashes spela ungefär tio gånger, senast igår (13 mars). Då var gitarristerna klädda som ninjor och trummisen bar lucialinne. Bandet gav allt vad de hade och kanske lite till, publiken var i svettig extas. eitsoul ashes texter är politiska åt vänster/anarkisthållet. Förr brukade konserterna innehålla härliga och politiskt färgade mellansnack som Victor skötte. Mellansnacken är nu nästan helt borta.
– Det känns bättre att bara köra nu. Vi är ju inte The (international) Noise Conspiracy, säger Victor och ler menande. Tidiga eitsoul ashes var förvillande lika T(i)NC. Sanna fyller i:
– Vi har utvecklats mycket sedan dess. Politiken är inte längre musiken, utan det är helt tvärtom: Musiken är politiken. Och i och med att musiken är vår livsstil så blir automatiskt våra liv politiskt färgade.

Intervjun är slut och en intressant diskussion över. Sanna och Victor släntrar iväg till sin filosofilektion. Sanna med en väska över axeln, Victor förstrött kliandes den glesa mustaschen. Nästa gång jag ser dem står de på scen i Falköpings Kulturhus och bakom bandet hänger ett stort skynke med världens snyggaste man med mustasch.

LOUISE LARSSON
(Publicerad på arton.nu)