Jag har gått den här vägen i 5 år nu. Alltid lika sorgsen. Förbi ICA och den stora eken där alla ettor och tvåor leker. Där jag aldrig lekte när jag var liten. När jag var liten gick jag alltid den här vägen varje dag. Mina kompisar ville att jag skulle komma och leka med dem, men jag kunde inte svika. Svika mamma.

Idag går jag i sjuan. Det går bra för mig i skolan. Jag vill bli journalist. Resa runt i världen, inte behöva tänka på något eller någon.

Nu står jag här som alltid, framför det dystra tegelhuset. Sjukhuset. Där på andra våningen ser man mammas fönster. Fönstret har gula gardiner. De sydde mamma en gång för längesedan, när hon var frisk. Jag tog dem hit så hon skulle ha det lite trevligare.

Jag går igenom den långa nästan tomma korridoren. Idag tar jag nog trapporna istället för hissen. Man tänker mycket bättre då. Jag tänker på mamma.

     * Varför, frågar jag mig.

     * Varför måste hon dö?

     * Kan inte någon som förtjänar att dö, dö istället?

Mamma har lungcancer. Hon har varit döende i 5 år, men hon har kämpat och kämpat för min skull. Nu är hon alltid ledsen fast hon inte visar det. Jag ser det. Men ingen annan gör det. Förut var hon väldigt vacker, glad och lycklig. Nu är hon ledsen och dyster. Hon bara stirrar ut genom fönstret som om hon väntar på någon. Pappa, var är han? Mamma säger aldrig något om honom. Jag vet bara att han gjorde min mamma gravid för 13 år sedan.

"Var är han nu? Undrar om han vet att jag finns?" Jag vågar inte fråga mamma, tänk om hon blir sämre? Det är nog bäst att låta bli. Nu står jag här framför mammas dörr. Det är en gul, vit "Välkommen"- skylt på den. En sköterska kommer mot mig. Jag ser redan vad det är.

"Jag beklagar, men vi kunde inte rädda henne. Hon bad mig ge det här till dig", sa hon och räckte ett kassettband åt mig.
"Tack, jag tror att jag behöver vara ifred nu", sa jag med gråten i halsen.
"Okej, men jag finns här om du behöver någon att prata med", sa hon och gick därifrån.

Jag går in i mammas rum och slänger mig på sängen. Den luktar mamma. Tårarna rinner ner för kinderna. Jag somnar och vaknar efter en halvtimme och kommer ihåg allt som har hänt. Tårarna börjar att rinna igen. Jag känner mig så tom. Hur ska jag orka leva utan mamma? Då kommer jag ihåg bandet. Jag sätter den i bandspelaren. Man hör
mammas hesa röst:

"Sophie, jag vill inte att du ska känna dig övergiven för jag är med dig hela tiden. Jag ska berätta om din pappa nu, för det borde jag gjort det för 13 år sedan, men det gjorde så ont. Din pappa heter Steve och var från England. Han kom hit som soldat, stolt och självsäker. Han gjorde mig med barn och då bestämde han sig för att stanna här och vi
skulle gifta oss. Vi var väldigt kära och lyckliga. På bröllopsnatten blev han mördad. Det kom en svart man in på hotellet och hotade mig med en pistol. Steve skulle försöka rädda mig, men blev skjuten i hjärtat. Han behövde inte lida, men det gjorde jag. Jag satt instängd på mitt rum i flera månader. När jag födde dig kom ett ljus till. Jag kunde
börja leva. Men för 5 år sen fick jag en kniv i hjärtat. Jag hade lungcancer och ljuset släcktes. Jag vill inte att du ska behöva lida lika mycket som jag gjorde. Så lev ditt liv och gör mig stolt. Jag älskar dig över allt annat på jorden och det gör din pappa med."

När jag gick därifrån kände jag mig stolt, min mamma och pappa vakar över mig. Det vet jag nu. Men nu är jag fri att göra vad jag vill, men jag är ändå jätteledsen för att mamma dog, men nu lider hon inget mer. Jag är och var älskad av mamma, pappa, släkt och vänner och nu känner jag mig för första gången på länge glad för allt jag har och
att jag lever och är frisk.