Lite frisk luft har faktiskt aldrig skadat
 

Det här är en nationalromantisk historia om hur en flicka gick ut i skogen och kom tillbaka som en riktig man.
Foto: Louise Larsson

Med kameran över axeln och solen i ryggen gick jag in i skogen. Det var påskafton och jag var på besök hemma hos mamma, pappa och lillebror. Nu skulle jag ta mig en av mina halvårliga promenader i skog och mark. De som brukar sluta i att jag antingen går vilse för att jag ska ”pröva en annan väg hem” eller i förkylning. Oftast både och.

Ett par steg in på den ogräsbeklädda stigen och jag märkte hur all stress och bekymmer rann av mig. Jag kände mig stark och fri. Det är en speciell känsla att hoppa mellan tuvor på ställen där det är sankt eller att med ett rejält steg kliva över taggtråd. Man skulle kunna säga att jag kände mig som en riktig karl, eller i alla fall som någon som klarar sig själv.

(Min mamma har under 20 års tid bott i ett rött hus med vita knutar:
– Det är bra för er barn att ha vuxit upp på landet. Jag hoppas att ni har lärt er att uppleva det ni har omkring er. Du och din lillebror har kommit närmare er själva än vad jag tror att ni hade gjort som stadsbarn.)

Längre in i skogen, utmed en stig som jag lärde känna redan som barn, stannade jag tveksamt till. Där hade markägaren tagit ned träd. Jag såg ut över ett stort kalhygge och kände inte igen mig. Av en ren slump hittade jag fortsättningen på stigen under ett par nedfällda granar. Jag andades ut, allt var som det skulle. Jag gick in under grenverket och såg på solen genom de kvarvarande träden. Det var vackert och rofyllt. Bara för att kunna minnas att jag stått precis där och känt exakt sådär lyfte jag kameran och förevigade det hela. Jag tror inte att mina foton från promenaden blev särskilt speciella. Det spelar ingen roll. Jag fotade för mig själv och det räcker.

(Min mamma som heter Annette Larsson sa:
– Jag tycker bäst om krokiga och ruttna träd. De är en synbar produkt av livet. När jag är ute i skogen och tittar på mina träd så känner jag. Tankarna kommer först efteråt.)

Jag fortsatte friskt längre in i skogen för att strax abrupt stanna. Bland gräs och pinnar på marken vid mina fötter låg vad som först såg ut som en stor mask. Jag förstod vid närmare eftertanke att det var en kopparorm. Jag hoppade förskräckt några steg bakåt, ställde mig på en liten sten och kastade pinnar på den stackars ofarliga ormen. Den rörde sig inte. Förmodligen var den omtöcknad och nyvaken, precis som jag på spatsertur i ett vårväckt landskap.

Betydligt försiktigare fortsatte jag min färd. Blicken hade jag fäst vid marken och skräcken nöp. Tänk om det låg en huggorm någonstans och lurpassade? Varför, o varför, hade jag inte på mig stövlar?

Jag gick in i en hage. Om några månader bor där kor, men just nu finns bara minnet från gångna somrar. Bland annat kan man beskåda kobajs och ruinerna av två torp med tillbehör. Jag satte mig ovanpå en gammal jordkällare och såg ut över dikena och husgrunderna. Bilden har etsat sig fast på min näthinna. Det var där, när jag satt i varmt, övervintrat vildgräs och trivdes, som jag insåg vad som fattats mig på senare tid. Det är stunder, tillfällen att bara vara och lämna allting någon annanstans. Jag beslöt att komma hem oftare, bara för att gå ut i skogen och andas. Kanske finns det liknande platser i stan också, jag ska se efter.

(Jag frågade och mamma svarade:
– Jag växte ju upp i staden. Där finns inte naturen lika tätt inpå. Den är inte lika naturlig och när vi flyttade ut hit så var jag tvungen att lära mig uppskatta omgivningarna.)

Efter en stund reste jag mig upp och fortsatte promenaden. Ormen var nu glömd. Jag tänkte tillbaka och mindes minnen från förr. Jag tänkte på hur jag upplevt skogen som barn, på alla kor av kottar jag tillverkat och alla rådjur jag skrämt. Idag hade jag fått nya minnen, några av dem snart kopierade på halvmatt papper. Under min tur denna vårdag vände jag alltid kameran från solen och fotograferade upphovet till mitt lugn och mina nya tankar. Samma kamera hängde jag åter över axeln när jag tog ”en annan väg hem”. Med solen i ögonen gick jag till mitt föräldrahem. Och jag gick inte ens vilse.

LOUISE LARSSON
(Publicerad på arton.nu)