Den lille grå tomten gick missnöjd ut i snöstormen. Det var inte stormen han tyckte illa om, utan människorna som flyttat in på hans gård. De trodde inte på gårdstomtar och gick bara omkring och såg viktiga ut. Mannen i familjen hade precis gått ut ladugården och där bytt om till röda tomtekläder. Sur hade gårdstomten vänt ryggen till och gått ut i stormen för att få lite lugn. Människor hade alltid respekterat honom, gett honom en skål gröt på julafton och aktat sig för att reta honom under året som följde. Alla vet ju att man måste hålla sig väl med sin gårdstomte, annars kan han bli arg och bränna ner gården. Men det visste inte de här nya om och tomten övervägde att bränna ner alltihop. Han hade inte kommit långt förrän mannen, löjligt klädd i röda kläder och vitt skägg, stormade förbi honom.
"Din lille lus, akta dig noga", skränade den lille grå tomten efter honom. Men det var lönlöst, ingen hörde honom. Ledsen satte han sig ner i snön och sände en tacksam tanke till tider som varit. Inne i huset var glädjen och julstämningen total. Pappa Frans hade klätt sig som en tomte och barnen slet upp sina paket under små glädjetjut. Mitt under alltihop smög sig gammelfarmor ut på trappan och ställde ner sin skål med gröt.
"Tomtefar, du kan komma nu", hörde gårdstomten någon som ropade. En hoppets låga tändes i hans bröst och när tanten gått in i värmen igen sprang han fram. Där var den, en skål med gröt. Hans glädje var total. Gammelfarmor hade visserligen glömt att lägga ut någon sked, men vad gör det? Tomten åt och åt. Han bestämde sig för att inte bränna ner stället just nu, kanske en annan gång. Sedan somnade han belåtet på det tomma grötfatet.