Det var en tidig decembermorgon. En morgon som alla andra. Snön hade fallit hela natten och granarna böjde sig ansträngt under stora sjok av snö. På den lilla grusvägen, men att den var av grus kunde man ju förstås inte se nu, gick en ensam man. Han var stor och bredare än den tjockaste gran. Hans kraftiga stövlar gjorde avtryck i snön som han gick och i hans spår gick att läsa; ”Tomteskor AB. Storlek 48.” Nämnde jag att han hade röda kläder och att en liten mössa vilade på hans vithåriga hjässa? Det var tomtefar som långsamt spatserade vägen fram i den stora, djupa skogen.

När han nådde vägens slut möttes han av det affärsimperium han under många år byggt upp med hjälp av styrka, envishet och kära lilla tomtemor. Men det var inte hon som tog emot honom med öppna armar denna morgon. Istället kom hans äldste son och tillika arvtagare, Kurt, springandes och fäktandes med armarna.
”Farsan, farsan! Var i all sin dar har du hållt hus hela natten? Morsan gastar om älskarinnor och nissarna ätstrejkar, de håller på att käka upp alla pepparkakor vi äger!”
Tomtefar suckade tungt, han visste att Kurt hade en förmåga att förstora upp saker och ting.
”Det är nog inte så farligt, Kurtan lille”, sa tomtefar och la sin stora hand på Kurts mer än spensliga axel. Kurt darrade under hans beröring, inte bara för att han frös, utan för att hans far var så väldig och ja… stämningsfull. Om det finns en gud, tänkte Kurt, så är det min far. Tvärr avbröts det fina ögonblicket av att en dånande basröst hördes över nejden.
”KARL-ARNE, nu kommer du genast in i storstugan och förklarar dig!”
Det var ord och inga visor så tomtefar gick med mer jäktade steg än förut upp mot den timmerstuga där han och hans hustru framlevde sina dagar. 

Kvar stod Kurt och såg efter sin far. En sådan man. Med sina egna händer hade han med hjälp från sin pokerkompis Jesus Kristus, skapat allting som låg framför dem. Fabriker vilka tillverkade leksaker på löpande band, bagerier som alla dagar av året doftade ljuvliga godsaker, kontorslokaler innehållandes de nissar som höll i ekonomin, reklamen och allt det andra som ingen egentligen förstod sig på. Kurt drog hastigt efter andan när den långa tanken var färdigttänkt, han tänkte inte så ofta utan sprang hellre omkring och var panikslagen. Det var ju så mycket roligare.

Under tiden hade snön blivit lite våtare och himlen lite ljusare, dagningen var på ingång. Tomtefar knackade försynt på den bastanta ekdörren som skiljde honom från sin älskade, något högljudda fru. Bakom varje framgångsrik man står en kvinna. Tomtemor tyckte att det stämde utomordentligt väl. Hennes Karl-Arne och hans tvivelaktiga kompanjon Jesus, hon hade aldrig riktigt tyckt om karln, skulle inte klara sig i två sekunder utan henne. Men nu började läget bli ohållbart, även för henne, det var hon tvungen att erkänna.
”Se!” var allt hon sade till tomtefar efter att hon öppnat dörren och släppt in honom. Storstugan var full av små nissar, från golv till tak satt de och åt pepparkakor.
”De håller på att äta oss ur huset och fullkomligt vägrar att återgå till arbetet förrän du kommit tillbaka. VAR HAR DU VARIT?” skrek hon. Bara försvinna på det där sättet, förstår han inte att hon blir orolig?
”Äsch…”, sa tomtefar och flackade med blicken.
”Nå?” sa hans hustru och satte argt armarna i sidorna.
”Pokern med grabbarna drog ut på tiden”, sa han och suckade. Nu skulle han få skäll.
”POKER!? Dagen före julafton? Vad tänker du med egentligen? Stortån?”
Tomtefar rodnade skamset, men föste med varlig hand undan henne och gick fram till sina nissar.
”Ni kommer att bli feta om ni fortsätter så där”, påpekade han försynt, ”vi har en jul att passa, sätt igång!”
Nissarna log stort, slängde ifrån sig kakorna och skuttade på glada små ben tillbaka till sina respektive arbeten. Deras tomtefar var tillbaka. 

Nu när de var ensamma tassade tomtemor fram till den som för så många jular sedan gett sitt hjärta till henne.
”Förlåt att jag brusade upp så. Jag trodde…”, tomtefar la ett tystande finger på tomtemors lätt fnasiga läppar.
”Säg ingenting. Det är jag som ska be om ursäkt. Förlåt mig, min älskade kära”, viskade han. Tomtefar böjde sig lätt ner och kysste henne försiktigt.
”Jag älskar dig”, sa tomtemor och såg ner på sina fötter.
”Och jag älskar dig, Gunilla”, sa han och bar in henne till tomteparets lilla sängkammare.

Ett antal timmar senare åkte tomtefar iväg med en rendragen släde fullastad med klappar till barn över hela jorden. Kvar med bjällerklang ringandes i öronen stod tomtemor och alla nissarna.
”Jag älskar dig, din store drummel”, mumlade tomtemor och snöt sig i förklädet. Sakta försvann hennes älskade bakom månen och stjärnorna. Det var julafton och tomtemor bjöd in alla nissar på firmafest med gröt, glögg och pepparkakor. Konstigt nog åts inte en enda pepparkaka. Snön föll blöt, nissarna skulle aldrig mer uppskatta kakor som inbegrep peppar och i tomtemors mage hade en ny liten nisse börjat växa.