Jag rörde varsamt vid det mörka mjuka håret på den mörka mjuka kvinnan som låg bredvid mig. Det skulle inte bli lätt för oss båda, det var ett som var säkert. Men kärlek går väl inte att dölja, att tränga undan? Det går nog, men det blir aldrig lyckat.. Kärleken är en gåva, att vårda ömt. Men som sagt det skulle bli svårt. Kvinnan vars namn är Tima, rörde på sig och gnydde. "Vad drömmer hon om?" tänkte jag. Timmarna gick och jag låg kvar i min uppvärmda del av dubbelsängen och såg upp i taket. Räknade fläckar. Solen gick upp bakom den neddragna persiennen och rummet blev lite varmare. Jag slet mig från taket ett ögonblick och såg mig omkring i Timas lilla etta. Hon hade skapat sig ett trivsamt hem och ett välordnat liv. Och så kommer jag och strular till det. Boven i dramat är egentligen inte jag, utan något som är mycket svårt att stoppa. Kärleken. Hennes säng är stor och klumpig och gjord av ek. I hörnet står ett skrivbord belamrat med böcker, någonstans i röran kan jag skönja en svart bärbar dator. Hon har två stora vita hyllor, även de fyllda med böcker. Mittemot sängen finns ett stort fönster som vätter mot en bakgård. Bredvid fönstret finns en stor rottingfåtölj där hennes nallar Esbjörn och Nagalil sitter tätt intill varann. Dörren till köket är stängd, på den hänger en väggbonad med almanacka på. Hon har inte rivit av några blad på två månader. Jag ler. Tima vaknar.
"Är du vaken?" viskar hon.
"Ja"
Det är tyst en stund.
"Du...."
"Ja?"
"Det var underbart igår, precis som alltid. Men det är nog bäst att vi bara är vänner. Det blir svårt, men du förstår väl?"
"Ja"
Hon försöker dölja ett leende, misslyckas.
"Har du hakat upp dig?"
Jag kan inte låta bli att le, jag också.
"Ja"
Vi skrattar och reser oss nakna upp i sängen. Vi har kuddkrig. Jag tror att jag vann, men helt säker är jag inte. Vi slutar i en skrattande hög på golvet.
"Där fick jag dig allt" skrattar jag.
"Och du vill ha kaffe?"
"Ja. Tack".
Oklädda går vi ut i köket. Tima sätter på kaffe åt mig och jag steker ägg åt henne. Som vanligt. Glömda är orden om att bara vara vänner. Man kan älska varandra som vänner, men det är en annan sorts kärlek. Som den mellan syskon. Vi äter vår frukost i tysthet och sitter sedan länge och bara ser på den andra.
"Jag drunknar i dina ögon" mumlar jag drömskt.
"Och jag i dina"
"Låt oss rädda varann från drunkningsdöden" säger jag inte långt från drunkning och våra läppar möts tvärs över bordet. Det blir en lång kyss fylld av löften och en het ohöljd längtan. Men Tima drar sig bort från mig och ser åter på mig med sina mörka brunnar, dem som man så lätt drunknar i.
"Vad jag sa förut gäller än. Vi kan inte vara mer än vänner." En tår faller från hennes kind. "Det går bara inte." snyftar hon.