Kärlek är kapitalism
 

Idag slutar hälften av alla giftermål i skilsmässa. Kraven har ökat och det rådande samhällsklimatet leder till att det som vi kallar kärlek spricker, krackelerar och i slutändan kanske glöms bort.

Foto: Louise Larsson

En synonym till ”pengavälde” är ”kapitalism”. Vi lever i en, mer eller mindre, kapitalistisk värld där kapitalet har den alltöverskuggande makten. En del människor ser kapitalism som något gott. Vissa ser det som rent skadligt. Om detta kan vi tvista i all evighet. Men, har inte ett mynt alltid två sidor? Hur bra eller hur dålig individen än anser kapitalismen vara så måste en fördomsfri och öppen människa kunna se vad som faktiskt blir dess bieffekter. Inte ur förtjänstens eller rättvisans synvinkel, utan ur kärlekens.

Samhället inverkar på parrelationerna och på individerna däri eftersom de utgör en del av den. Och samhället är kapitalistiskt. Ordföranden i Ung Vänster Skaraborg ser i början av 2000-talet den globala, flexibla arbetsmarknaden, som ett skräckexempel. Utan hänsyn till familjeförhållanden och andra band ska någon av de arbetsföra i familjen glatt tacka ja till ett arbete hundratals mil från hemmet.
- Men vad blir det av den äkta hälften?, undrar ordföranden och fortsätter: Den kanske inte får jobb i det nya landet, ska han eller hon då stanna kvar ”hemma”?  Ett  samhälle med vinstintressen tar inte hänsyn till människors känslor. Det går ut på att sälja produkter och framförallt att konsumera dessa. Det ordföranden talar om är att motton som ”slit och släng” inverkar på så sätt också på människors känsloliv. Kapitalismens värderingar färgar av sig.
Hur älska i ett kapitalistiskt samhälle?

Det var inte bättre förr, men det var annorlunda. Saker har förändrats. Ernst Nyström, professor i medicin på Göteborgs Universitetssjukhus, var sen till vårt möte. Vi sitter i ett konferensrum på Sahlgrenska Sjukhuset och talar om livet och kärleken. Oundvikligen kommer vi in på samhällets utveckling och dess verkningar på det som kallas ”livslång kärlek”.
- Samhället har förändrats; allting är tillåtet. Det finns inte längre samma allvar när man går in i och lever i en relation. ’Det här går bra tills jag hittar någon annan’, är vanliga tankar.

Han förklarar att det finns en slags beräkning i det västerländska partänkandet. Paret uppnår, i och med den fasta bindningen till varandra, en sorts trygghet och vill helst slippa de prövningar och påfrestningar som livet innebär. Om relationen känns motig är ett göraslut bättre än att arbeta sig igenom problemen. Vad paren då egentligen gör är att de köper sig en bekvämlighet. De räknar inte med att kärleksrelationen inte är något de kan köpa och spara på i en liten låda. Kärleken är ingen dyrbar accessoar, den är allt. Och med den kommer (lika säkert som den för med sig mycken lycka): konflikter.

Den bild av kärlek som visas upp idag är den av ett materialistiskt slag. Enligt Ung vänster-ordförandens socialistiska synsätt är den ”kärlek” som möter oss är en färdig produkt, ett koncept. ”Följ dessa tio råd och få ditt hjärtas älskade”, ”köp den här stringtrosan och du får ett bättre kärleksliv” och ”vägen till mannens kärlek går genom magen – 10 snabbpizzor betala för 13!” är slogans vi möter varje dag, något överdrivet. Kärlek har blivit en vara till salu, Ung vänster-ordföranden förklarar:
- Kärleken blir en image, ett snyggt tillbehör. I den verkligheten kommer ägandet och dess livsstil i första hand och själva känslorna på skam.

Ulf Wideström, sexolog verksam i Göteborg, blev glad när han fick veta att jag ville diskutera kärlekens ägandeformer med honom. Han kan, till en viss gräns, se en konflikt mellan kapitalistens profitbegär och en osjälvisk kärlek.
- Kärlek är kapitalism. Men å andra sidan så är kärlek verkligen inte kapitalism. Men den kulturellt och socialt påbjudna formen för hur kärlek ska praktiseras är, kan man säga, kapitalism. Det oinskränkta privata ägandet som ideologi stämmer in även här.

I dagens samhälle marknadsförs ”den perfekta kärleken”. Marknaden använder längtan efter kärlek för att sälja produkter. Längtan efter förälskelse och gemenskap används för att sälja ett liv. Ett liv och en sammanhållning som storfinansen tjänar på. Många anser uppluckringen av kärnfamiljen och den stora andelen skilsmässor som ett problem. Ulf Wideström är av en annan åsikt. Han ser det beroendeförhållande parterna emellan och den känsla av osjälvständighet som uppstår i ett parförhållande som oroande. Han är både professionellt och personligt engagerad i frågan om tvåsamhetens varande eller icke varande:
- Det är en verklighetsfrämmande ideologi. Att tro på parförhållanden som ett vinnande koncept är inget annat än självbedrägeri. Det är inte ens önskvärt med sådana relationer. Istället förespråkar Ulf Wideström det slags mellanting han själv praktiserar idag.
- Jag lever inte i en parrelation. Men jag är inte heller singel. Man skulle kunna likna det vid dagens diskotek. Det är inte längre vanligt med pardans. Dansgolvets förbindelser har enligt Ulf Wideström ”mjukats upp” och det är inte självklart att dansen ska dansas två och två. Han spår en utveckling mot mer variationer och ser det som positivt. En orsak till denna utveckling anser han vara att människan alltmer inser det overkliga i att äga en annan.

Ulf Wideström liknar parrelationen vid ett monopol där parterna har absolut äganderätt över varandra och varandras känslor. Han skulle istället vilja se ett förhållande som bygger på kontrahenternas självständighet och likställdhet gentemot varandra.
- Jag är motståndare till den där ett-ideologin, idéen om att två skulle kunna bli en. Parförhållanden blir mer intressanta beroende på hur fria kontrahenterna är till varandra. Det blir ointressant när en tvillingideologi ligger i botten. Kontakten kan istället fördjupas mellan två olika individer. Han pratar om att människor vill ”upphöra att vara ensamma”. Om man tänker som Ulf Wideström är det därför mer eftersträvansvärt att vara ensamma tillsammans.

Nya perspektiv är bekanta ord för en läsare av Epigon. Därför tog jag spårvagnen till Chapmans torg i Göteborg och språkade en stund med Johanna Watting. Hon är svensk medlem i Hare Krishna-rörelsen och arbetar bland annat på den vegetariska, av rörelsen drivna, restaurang som vi träffas på. Det är hon som står för de nya perspektiven, för en vinkel kanske ganska främmande för tjocka, vita män-niskor. Johanna Watting är kortare än de flesta och iklädd en färgglatt sprakande sari. Streck med religiös symbolik smyckar hennes panna. Rummet där vi sitter på mjuka kuddar är tempeldelen av restaurangen. Det luktar rökelse, statyernas linjer flyter ut och tycks vilja röra på sig. Fridfullheten liksom sipprar in i porerna.
– Kärlek är själens innersta behov. Hon är noga med ögonkontakt och gestikulerar hela tiden lugnt med händerna. Som för att förklara.
- Kärleken i den här världen är besmittad, det finns alltid en önskan om att få något tillbaka. Gudskärleken förvrängs i det jordiska, det blir en materiellkärlek med begär.
Hon berättar, samtidigt som en kryddig doft sprider sig i lokalen i och med att hennes vänner öppnar upp matserveringen för dagen, om kärleken till Gud. När en sökande accepterat Gud och tagit emot Guds välsignelse så får personen i fråga kärleken till andra varelser på köpet. Detta eftersom de är en del av Gud. Kärleken är då på en högre nivå än en rent flyktig, ha-förälskelse. Hon förklarar det som ”sann, osjälvisk kärlek”.
– Det är så ett äktenskap håller, man måste vilja tjäna den andre och ta hand om varandra. Utan Gud är kärleken opålitlig och på ett materiellt plan.

Ernst Nyström menar att livslånga relationer i grund och botten alltid byggt på ett ömsesidigt utnyttjande:
- Människor har alltid haft krav och förväntningar på sin livspartner. Dessa har dock förändrats under årens lopp, i takt med att samhället förändrats. Han förklarar genom att berätta att förr sökte sig man och kvinna samman för att de genom symbios fick ett drägligare liv. Mannen försörjde familjen och kvinnan höll ställningarna hemmavid. Så länge som de kom någorlunda överens och inte slogs, så var båda mätta och belåtna – nöjda. Idag ser samma förhållanden annorlunda ut. Båda parter arbetar, försöker ha en värdefull fritid och konsumerar. Till detta har stress och press lagts till, det är så mycket som ska åstadkommas, så mycket man ska vara. ”Kära” ska de tydligen också försöka att bli. Men kraven har ökat även här.

En viktig aspekt, som Ernst Nyström framhåller det, är att det i väst är sällsynt med livslånga relationer. Människan vet inte vad som gäller, känner inte sig själv och är därmed vilsen.
- Finns det tillräckligt mycket innerlighet för att klara sig i vardag och kris? Sex är inte nog och ett förhållande som är byggt på det klarar sig inte i längden. Livslång kärlek existerar, men respekten måste upprätthållas, säger han och är klok.

Kärleken är individuell. Det finns olika sorters kärlek. Det finns många betydelser bakom påståendet ”kärlek är kapitalism”. Naturligtvis är inte kärlek i sin rätta form kapitalism. Det är vi som hela tiden gör fel. Det är vi som byggt upp ett samhälle som inte låter människor klara kärleken. Det är vi som faktiskt inte har en aning om vad kärlek är för något. Inte mer än att vi till varje pris ”måste HA!” det. Johanna Watting tvekar däremot inte.
- Kärlek är kärlek. Det är svårt att finna andra ord. Det är själens natur att vilja älska. Kärlek kommer från själen och själen är, i den materiella kroppen, vid hjärtat. Och det stämmer ju. När vi känner saker starkt så känner vi det i hjärtetrakten. När någon säger sitt namn och visar på sig själv så pekar personen på hjärtat och säger ”jag”.

Så. Själen bor i hjärtat och i hjärtat bor kärleken. Kärlek är kapitalism, men kapitalism är inte kärlek. Kapitalism är pengavälde. Kan kärlek köpas för pengar?

LOUISE LARSSON
(Publicerad i Epigon nummer 7)