Svart eller vit
Text: Ickan

Jag skrek hysteriskt när jag såg allt blod. Han bara låg där, blek mot den kolsvarta asfalten. Min Dragomir. Min bästa vän la armarna om mig när sjukvårdarna sköt in båren i ambulansen. Jag kunde inte undgå att höra att de sa att läget var kritiskt. Men Ilonia tröstade och sa att det skulle bli bra, klart att han skulle bli frisk. Poliserna hade redan åkt iväg med Calle och Anders. Men kvar var ett par poliser och massor av medlemmar från de båda gängen. Det var en tryckt och skrämmande stämning. Det blev inte bättre av att det var mörkt, kallt och att det duggregnade. Torkade tårarna, men det kom nya. Hampus kom fram till mig. Han hade varit min bästa killkompis innan jag blev tillsammans med Dragomir.
"Lovisa," sa han, "har du fattat nu? Blondiner som du ska hålla sig till svenska killar. Det var rätt åt honom. Den jäveln. Han ska inte tafsa på våra svenska tjejer!"
"Jag är för h-vete inte de svenska killarnas egendom!?!" skrek jag.
Han klappade till mig, men poliserna ryckte snabbt in.

Dragomir överlevde. Han låg sex veckor på sjukhus. Vi är fortfarande tillsammans och jag tänker inte överge honom. Jag älskar Dragomir.