Det vare en
gång en liten by i en liten dal där allt var frid och fröjd,
alla människor i dalen kände varandra. Barnen lekte tillsammans,
tanterna hade symöten och gubbarna bjöd gärna på ett
järn. Allt var så bra det kan vara i en liten dal... tills skåningen
kom.
Det var en vacker vårdag, barnen spelade kula, tanterna sydde nya, fina sommarklänningar och gubbarna tog sig ett järn vid gärdsgården. Då kom han gåendes på vägen genom byn. Han mötte en av männen, Johannes, och frågade honom: ”Kan du som är en sådan präktig karl tala om för mig hur man kommer till Lindås?” Han taladede den mest djävulska dialekt Johannes hört, skånskan. Johannes blev förskräckt, men svarade ändå vänligt att ”3 stora norrut.” ”Det var värst, det var värst. Vet du någon som skulle erbjuda husrum för natten?” ”Du kan väl få sova på höskullen i natt, det är vad jag kan erbjuda.” Skåningen tackade nej, ”inga höskullar för mig”. Han gick ut i skogen där han sov i en grotta, men nästa dag kom han tillbaka. Han stötte ihop Johannes som undrade varför skåningen inte gett sig av ännu. ”Jag har bestämt mig för att stanna några dagar och smaka på eran kultur.” Smaka? Vad menar karlen, tänkte Johannes som var en smula orolig för vad det kunde betyda att smaka på deras kultur. ”Jaha… På så vis…” var allt han kunde få fram. När det senare på kvällen var fest i byn, för att fira veckans fina skörd kom skåningen dit. Han stod först lite avsides och tittade sorgset på byborna som åt god mat och roade sig, men så upptäcktes han och inbjöds att sitta med vid bordet. En av männen hällde upp ett glas åt honom. ”Vad är det för något?” ”Brännvin”, svarade flera av männen i mun på varandra. ”Nej tack, jag dricker inte starksprit.” Männen tittade konstigt på honom. Skåningen drog senare under festen uppmärksamheten till sig då han skulle läsa upp en dikt han skrivit om byn. Byns manfolk konstaterade att den här skåningen inte var någon riktig man - han sade nej till gott brännvin och nu läste han upp en dikt som han själv skrivit! Däremot var han omtyckt bland kvinnofolket. Den känslosamma och sköra insida han visat upp genom dikten gick rakt in i deras hjärtan. Hela nästa dag stod skåningen på torget och läste upp sina dikter. Dikter som handlade om livet, om Gud och om kärlek. Han fick många anhängare som tyckte om hans dikter, men så fanns där också männen som inte förstod sig på honom. En del trodde så mycket på budskapen i hans dikter att de ville bli hans lärjungar, och snart hade skåningen tolv tappra lärjungar som följde honom vart han gick. Det sades att han botat sjuka och fått blinda att se, detta var något som lärjungarna trodde starkt på, medan de som var emot honom bara fnyste föraktfullt. En dag när
skåningen och hans lärjungar inte hade något att göra
sade han till lärjungarna att han ville ha en åsna att rida
in i byn på.
De flesta i byn förstod att skåningen
inte var någon messias, till och med hans lärjungar hade börjat
ifrågasätta honom, och när skåningen en vacker lördag
stod på torget och läste dikter samlades byns invånare
runt honom. Skåningen blev förvånad, men tog tillfället
i akt och ropade ut sitt ”jag är Messias!”. Byborna stod helt tysta.
”MESSIAS!” ropade skåningen igen, nästan desperat. En av byns
äldre män tog ordet.
I den lilla byn i den lilla dalen är
allt nu som vanligt igen. Barnen spelar kula, tanterna syr och gubbarna
tar sig ett järn vid gärdsgården.
|