När skåningen kom till byn
Text: Ede
      Det vare en gång en liten by i en liten dal där allt var frid och fröjd, alla människor i dalen kände varandra. Barnen lekte tillsammans, tanterna hade symöten och gubbarna bjöd gärna på ett järn. Allt var så bra det kan vara i en liten dal... tills skåningen kom.
     Det var en vacker vårdag, barnen spelade kula, tanterna sydde nya, fina sommarklänningar och gubbarna tog sig ett järn vid gärdsgården. Då kom han gåendes på vägen genom byn. Han mötte en av männen, Johannes, och frågade honom:
”Kan du som är en sådan präktig karl tala om för mig hur man kommer till Lindås?” Han taladede den mest djävulska dialekt Johannes hört, skånskan. Johannes blev förskräckt, men svarade ändå vänligt att ”3 stora norrut.” 
”Det var värst, det var värst. Vet du någon som skulle erbjuda husrum för natten?” 
”Du kan väl få sova på höskullen i natt, det är vad jag kan erbjuda.” Skåningen tackade nej, ”inga höskullar för mig”. Han gick ut i skogen där han sov i en grotta, men nästa dag kom han tillbaka. Han stötte ihop Johannes som undrade varför skåningen inte gett sig av ännu. 
”Jag har bestämt mig för att stanna några dagar och smaka på eran kultur.” 
Smaka? Vad menar karlen, tänkte Johannes som var en smula orolig för vad det kunde betyda att smaka på deras kultur. 
”Jaha… På så vis…” var allt han kunde få fram. 
     När det senare på kvällen var fest i byn, för att fira veckans fina skörd kom skåningen dit. Han stod först lite avsides och tittade sorgset på byborna som åt god mat och roade sig, men så upptäcktes han och inbjöds att sitta med vid bordet. En av männen hällde upp ett glas åt honom. 
”Vad är det för något?” 
”Brännvin”, svarade flera av männen i mun på varandra. 
”Nej tack, jag dricker inte starksprit.” Männen tittade konstigt på honom. 
Skåningen drog senare under festen uppmärksamheten till sig då han skulle läsa upp en dikt han skrivit om byn. Byns manfolk konstaterade att den här skåningen inte var någon riktig man - han sade nej till gott brännvin och nu läste han upp en dikt som han själv skrivit! Däremot var han omtyckt bland kvinnofolket. Den känslosamma och sköra insida han visat upp genom dikten gick rakt in i deras hjärtan. 
     Hela nästa dag stod skåningen på torget och läste upp sina dikter. Dikter som handlade om livet, om Gud och om kärlek. Han fick många anhängare som tyckte om hans dikter, men så fanns där också männen som inte förstod sig på honom. En del trodde så mycket på budskapen i hans dikter att de ville bli hans lärjungar, och snart hade skåningen tolv tappra lärjungar som följde honom vart han gick. Det sades att han botat sjuka och fått blinda att se, detta var något som lärjungarna trodde starkt på, medan de som var emot honom bara fnyste föraktfullt.

      En dag när skåningen och hans lärjungar inte hade något att göra sade han till lärjungarna att han ville ha en åsna att rida in i byn på. 
”Varför då?” undrade lärjungarna. 
”Bara ge mig en åsna”, sade skåningen, men lärjungarna kunde verkligen inte förstå varför han skulle rida in i byn på en åsna. 
”Men fixa hit en åsnejävel bara!” fräste skåningen och – ”visst, visst”. Han fick en liten åsna, på vilken han långsamt red in i byn. Byborna skrattade och skrattade och skrattade åt skåningen som kom ridandes på liten åsna. 
”Jag är Messias”, ropade skåningen. Alla i byn skrattade än mer. 
     ”Nej, det där gick ju inget vidare”, sade en av skåningens lärjungar.
”Jag har en ny idé! ... Jag ska gå på vattnet.”
”Nej, varför det?”
”Jo... På vattnet ska jag gå!”
Skåningen satt länge uppe den kvällen och planerade hur han skulle gå på vattnet. Lärjungarna som alltid var med honom satt bredvid, men ingen sa något.
”Kanske med någon slags brädor” föreslog tillslut någon. Men det skulle aldrig fungera.
”Det måste se verklighetstroget ut”, sade skåningen.
”Vad tror du om ett par långa styltor, då?” sade någon annan. 
Och så fick det bli, man lät bygga de längsta styltor världen någonsin skådat, man gjorde sig i ordning och med skåningen i spetsen marscherade man iväg mot floden där skåningen skulle ”gå på vattnet”. På vägen till floden mötte de en man som var blind. 
”Snälla herr skåning, ge mig synen tillbaka”, grät mannen. 
Skåningen tittade på honom.
”Hm… Få se nu om jag… ...Äe, vafan.. Ur vägen, jag ska ju gå på vattnet!” Skåningen knuffade omkull den blinde och fortsatte mot floden. 
     Väl framme vid floden ställde sig skåningen och blickade ut över vattnet. Hans lärjungar stod strax bakom honom. Det var alldeles tyst förutom vattnet som skvalpade mot stranden. Skåningen tog de långa styltorna i sina armar. 
”Med dessa styltor... Äsch! Hjälp mig att få dom i vattnet, pojkar!”
Så gick skåningen ut i vattnet på de långa, långa styltorna. De var i perfekt längd och skåningen såg verkligen ut att gå på vattenytan. Han gick mot andra sidan av floden och fick syn på två flickor som plockade blommor. 
”Jag är messias!” ropade skåningen. Flickorna tittade upp och skrattade till. Skåningen ropade en gång till. 
”Jag är messias!” Flickorna skrattade bara mer och mer. Så upptäckte skåningen varför flickorna skrattade som de gjorde. Tidvattnet hade dragit sig tillbaka, och en stor del av de styltor han stod på var nu helt synliga.
”Det var väl en jävla fin idé med styltor, va?! Du har förrått mej!” ropade skåningen till lärjungen, Judas.

De flesta i byn förstod att skåningen inte var någon messias, till och med hans lärjungar hade börjat ifrågasätta honom, och när skåningen en vacker lördag stod på torget och läste dikter samlades byns invånare runt honom. Skåningen blev förvånad, men tog tillfället i akt och ropade ut sitt ”jag är Messias!”. Byborna stod helt tysta. ”MESSIAS!” ropade skåningen igen, nästan desperat. En av byns äldre män tog ordet. 
”Du... Det räcker nu, grabben.”
”Men... Jag är messias!”
”Bevisa det!” hörde man från flera håll i gruppen som stod samlad på torget.
”Ja… när jag dör så kommer jag återuppstå!… kanske ...” sade skåningen lite tveksamt.
”Jaså… är det så?” sa en av männen och tog ett steg framåt. Flera andra män gjorde detsamma och skåningen kände sig illa till mods.
”Helvete...” stammade han fram och sprang sedan iväg det snabbaste han kunde.
”Efter honom!” ropade någon och hela gruppen människor jagade skåningen ut ur byn, men inte tog det slut där. Skåningen kom inte undan byborna på annat sätt än att fly ut ur landet. 
     Han hamnade tillslut i Israel, där han inte ville tala om att han kom ifrån Skåne, så han hittade istället på något om att han föddes i en krubba. I övrigt hade han så dålig fantasi att han försökte med samma trick som i den lilla byn, men om de var mer lättlurade i Israel är annan historia.

I den lilla byn i den lilla dalen är allt nu som vanligt igen. Barnen spelar kula, tanterna syr och gubbarna tar sig ett järn vid gärdsgården.