Suck. Det är nästan hutlöst vad karln är begåvad tänkte jag när jag köpte hans bok på bokmässan. Detta trots att jag lovat mig själv att inte göra det. Men jag föll för frestelsen. Han är skådespelare och regissör. Han är rolig i radio och teve. Som om det inte vore nog är han jättesmart och han har redan skrivit en klok bok om ord. Och så har han precis debuterat med sin första skönlitterära bok. Den är bra. Men inte så bra som man kan tro. Faktiskt.

Från början var det meningen att "Vad gör alla superokända människor hela dagarna?" skulle heta något i stil med "När mitt riktiga liv börjar", men Fredrik ansåg det klokast att låta läsarna själva resonera sig fram till bokens egentlige tema, inte tvinga det på dem. Av de 22 novellerna har flera en mycket tydlig prägel av temat, medan man får läsa mellan raderna och djupanalysera andra för att förstå att det liv de lever inte är deras liv, för livet har ju inte ens börjat. Det är faktiskt mycket tänkvärt, hur många gånger har jag själv inte tänkt som så att ”efter nyår ska jag börja om och leva mitt nya, lycklig liv”. Och varje gång misslyckas jag lika fatalt. Min väninna (haha, ett sånt ord!), Rebecka, talar om det i tid och otid. Om hennes nya liv. Jag vet inte riktigt om det börjat ännu.

Fredrik Lindström beskriver med fingertoppskänsla de vanliga människornas liv. Men det känns som att det är något som fattas. Utan själ, är vad den är. Det är en själlös bok jag läst. Visst, den var bra, men av någon anledning får jag intrycket att han inte lagt ned sin själ i arbetet. "Vad gör alla superokända människor hela dagarna?" är klart läsvärd och det faktum att den består av en hel drös noveller i lagom långa avsnitt gör den perfekt för den lite halvlate "lagomläsaren".

Trevlig läsning!