"Det är höst. Den smög sig på dem som ett rovdjur. Ena sekunden sken solen och gräset var grönt. I den andra föll löven från träden. Ylva tog det hela med lugn, hon hade aldrig insett vad folk ogillade med höst. Hon tyckte snarare om hårda vindar och regn. Löven blev ju så vackra, röda, gula och gröna. Fast det varade ju bara ett kort tag i och för sig. Innan man visste ordet av låg de på marken. Men Ylva hade i alla fall inget särskilt att klaga på när det gällde hösten. Hon blev inte deprimerad, trött och håglös som sin livskamrat Kåge…"
Ilsket stänger jag av datorn. Det här går ju inte, kan inte fortsätta med den sabla novellen en sekund till. För det första är det en dålig ide överhuvudtaget; Ylva och Kåge som älskar varann skiljs åt när Kåge dör en mörk höstnatt. Ylva blir galen av sorg och tar sitt eget liv i sjön. Nej, det håller inte. Och så kan ju inte en av huvudpersonerna heta Kåge, folk slutar läsa innan de börjat. TUSAN OCKSÅ!

I sin ilska och frustration över sitt litterära misslyckande lyckas Åsa iallafall med något. Att knuffa till kaffekoppen så att den far i en bana över mapparna på bordet, under stolen och ner på mattan där den landar. I en mörk fläck, av kaffe. I två delar.

Allt tycks vara emot mig idag. Irriterad plockar jag upp skärvorna av min kaffekopp. Hur ska jag få bort den fläcken? Överväger att ringa mamma och fråga. Nej, det får vara. Då kommer hon bara att börja tjata. Igen. Som vanligt. Om att jag inte klarar mig själv, här ute i vildmarken. Att jag borde flytta hem. Vad som helst utom det, då kan jag leva med fläckar på mattan. Men tillbaka till mamma flyttar jag aldrig igen.

Åsa slänger trött porslinsskärvorna i papperskorgen och lägger sig på sängen. Ser sig omkring. Vad tänker hon på? Hon ser så koncentrerad och allvarlig ut. Det är ganska ovanligt för en så gladlynt person som Åsa.
Hon är ganska lång, kanske 175 cm. Lite kraftig, men det har snarare med kraftig benstomme att göra, än ovanligt stor aptit på mat. Faktum är att hon äter väldigt sällan, går med liv och lust in i skrivandet. Åsa hoppas kunna leva på sitt författarskap en dag. Som det är nu jobbar hon halvtid i en liten lanthandel. Lönen är inte stor med hon klarar sig. Några män finns inte i Åsas liv, har nog aldrig funnits heller. Hon har inte undvikit kärleken, men det har bara inte hänt något. Åsa är säker på att en dag, kommer den rätte. Hennes mamma är inte lika säker, hon oroar sig för att Åsa fyllt 27 och inte har någon äkta make. Själv gifte hon sig vid 19 och hon förstår inte alls Åsas tankegångar. Men Åsa förstår inte heller hennes, så det går nog jämt ut.

Jag slänger mig på sängen och begraver ansiktet i händerna för en stund. Jag känner mig så ensam. Tar bort händerna från ansiktet och ikläder mig en riktigt lidande min. Den passar min sinnesstämning. Jag brukar vara ganska "hejsan hoppsan, klackarna i taket" -glad för det mesta. Men det känns så jobbigt just nu. I förra veckan  fick jag tillbaka mitt femte refuserade manus och fler lär det väl bli. Jag förstår de stackars bokförlagen, vad ska de med mina skitböcker till? Dasspapper är det enda de kan användas som. Knappt det. Jag har haft så dåligt med inspiration på sista tiden. Det låser sig för mig. Känns som om den magiska dörr som förr stod öppen har stängts. Och jag, har ingen aning hur den öppnas igen.

Åsa reser sig från sängen och går ut i den ljusa lilla hallen. Oftast är den bara liten, inte särskit ljus. Men idag skiner solen. Världen är bra vacker ändå, allra mest om den ses från trappan in till Åsas hus. Hon tar på sig skor, men ingen jacka. Det verkar ju varmt för sjutton.

Jag ställer mig på trappan och bara andas. Tar djupa andetag av den friska luften. problemen med mitt skrivande trängs undan och njutningen av att leva fyller mig till kropp och själ. Inte en sekund, inte en sekund ångrar jag att jag flyttade ut på landet. Här hör jag hemma.

Åsa har stått på trappan och sett allmänt lycklig ut en liten stund. Sedan hoppar hon ner, ett steg i taget. Hon verkar hysa en barnslig glädje att finnas till. Gräset har börjat få fart på hennes lilla tomt och här och var skymtar snödroppar till. Det är vår och det är härligt att leva. Även om ens författarplaner inte går som man tänkt sig.

Hundskall på håll väcker mig från mitt lilla lyckorus. Finner mig stående mitt i gräset med en snödroppe i handen. Rädslan griper tag i mig, med sin kalla hand. Den kramar mig och gör mig stelfrusen av skräck. Världen verkar inte så vänlig längre. Moln skymmer solen och en kylig vind får granarna runt mig att verka ännu större. Varifrån kom hundskallen? Är det en hund här, redo att bita mig till döds? Förskräckt snurrar jag runt och ser mig omkring. Mitt lilla röda torp, en gräsmatta och ett tiotal meter bort, skog. Runt min trädgård finns en stenmur och genom den en liten grusväg som fortsätter in i skogen. Det är den enda vägen till bebodda trakter. Lutad mot stenmuren står min cykel som brukar ta mig till affären tre kilometer bort. VAR ÄR HUNDEN?

Åsas skräck mot hundar började gro redan som treåring. Hennes mammas tillfälliga man och således Åsas tillfälliga pappa skrämde henne med att om hon inte åt upp sin gröt så skulle den "svarta, hemska hunden med röda ögon" komma och bita henne. Inte blev det bättre av att det några år senare verkligen kom en svart hund och bet henne. Visserligen utan röda ögon, men ändå, tänk er! En sådan fasa den lilla flickan kände när hunden kom rusande mot henne. Ägaren sade senare " det har aldrig hänt förut, han ville bara leka med tösen". Hon fick sys med sex stygn i kinden. Ett litet ärr kan skönjas än idag. När Åsa sedan var sjutton år gammal och gick hem en mörk natt tillsammans med några vänner stötte hon på sin gamla skräck igen. Ut ur en gränd kom en man och hans rottweiler. Hunden var tränad att döda. På mannens druckna kommando hoppade han upp på Elin, Åsas kompis. Han lyckades bita henne i ansiktet och på axeln, innan en nattvakt som av en slump var i området grep in och lyckades hålla hunden. Åsa ringde efter hjälp. Under tiden hann rottweilerns ägare springa iväg. De såg aldrig till honom mer, hunden blev tvungen att avlivas och Elin vägrade länge att visa sig bland folk igen. Så Åsa har aldrig haft några skäl att tycka om hundar, bara att hata dem. Naturligtvis vet hon bättre än att dra alla över samma kam, men hennes skräck går inte att kontrollera. Är man rädd så är man och det går inte att göra något åt i första taget.

Min rädsla växer och fyller min kropp. Jag kan nästan känna den, så påtaglig är den, tjock och klumpig, hotar att forsa ut ur min mun. Jag bannar mig själv, för min ologiska rädsla. Det finns ju inte ens någon hund här. Men någonstans i skogen finns den, kanske lurar den bakom en gran där framme. Väntandes på att få slita upp min strupe. Hjärnan förråder mig, fyller mitt huvud med grundlösa farhågor.

Hon står inte ut med skräcken och bestämmer sig för att i all hast fara till lanthandeln. Kanske behöver de hennes tjänster även utöver den vanliga arbetstiden. Åsa tränger undan alla rädda tankar på farliga hundar och sätter sig på den rostiga damcykeln. Fast besluten att koncentrera sig på något annat, skäller hon på den stackars oskyldiga cykeln.
"Fasen vad rostig du blivit. har du ingen hjärna att tänka med eller? Du måste ju söka skydd när det regnar pucko, pucko." Skrämd och generad över sitt eget uppträdande börjar Åsa att gråta. Hon gråter hela vägen till affären där handlare Karlsson tar emot henne med öppnad armar.

"Men lilla tösabiten, vad har hänt?", viskar Agnus Karlsson i mitt hår. Han håller om mig och det känns som en faders trygga famn. Hur den nu känns. Jag börjar ana att han är förälskad i mig, men tänker inte mer på det. Han är den enda jag kan prata med förutom min vänner, men de bor i stan. Långt härifrån.

"Det är så löjligt egentligen. Jag har alltid haft denna, stora, enorma skräck för hundar…" Åsa drar sig undan från Agnus och ser på honom. Runt femtio år gammal, ganska kraftig med ett öppet och trevligt ansikte. Inte skulle han skratta åt henne? Åsa tar ett djupt andetag och fortsätter;
"… den började redan som liten och har närmast blivit värre med åren. Så idag, för bara en liten stund sedan hörde jag hundskall någonstans ifrån. Jag vet att det är jättedumt men jag blev alldeles ifrån mig av rädsla. Så jag åkte hit. Kanske behöver du hjälp med något?"
Karlsson ser länge på Åsa och när han till sist tar till orda låter han inte alls road, utan bara djupt allvarlig och förstående.
"Jag kan inte säga att jag försår hur du känner dig, för det gör jag inte. Men jag kan ändå försöka lite grann. Antagligen har din fantasi spelat dig ett gruvligt spratt. Du hörde en hund skälla, inget konstigt med det. Men du var ensam och skogen trängde sig på. Den såg med ens mörkare ut och rädslan hade ingen annanstans att ta vägen än till dig. Du blev oerhört rädd, helt utan anledning. Hunden vet med all säkerhet inte vem du är och har inga som helst planer på att käka upp dig till middag. Inte ens till kvällsmat."

Jag tror att jag ler. Sjutton, det gör jag faktiskt. Käre gamle Agnus, alltid kan han få mig att skratta. Men det var med kuslig precision han siktade in sig på min känslor. Han beskrev det ju precis som det var. Undrar om han verkligen inte själv hade upplevt detsamma eller åtminstone något liknande. Jag söker han ögon, men han tittar bort. Nåja, låt honom ha sina små hemligheter.

"Jag tror jag vet vad som skulle passa dig bra just nu. Ta den här kassen på cykeln och kör bort med varorna till Elma." Det är det som är charmen med lanthandeln, den personliga servicen. De gamla och trötta behöver inte masa sig iväg för att köpa mat, utan de får det hemkört. Mest av allt njuter de nog av det lilla småprat som handlare Karlsson brukar bjuda dem på. Men det går nästan lika bra med den där flickan som han har anställt.
"Ho e så go å vila ögena på" som en äldre herre sa en gång.

---> Fortsättningen