Sagt och gjort, glad att få något att göra tar jag kassen med varorna i och kör iväg. Det tar sin rundliga tid, för det har börjat regna. Alla som någongång cyklat en regnig dag på en gropig grusväg vet hur det känns. För er som inte vet kan jag berätta att det i varje fall inte känns bra. Inte om man cyklar ner i varannan grop som jag gör. Jag kan ju knappt se vägen framför mig, regnet står som spön i backen. Det enda som hörs är mina tunga andetag och regnet som faller till marken. Tystnaden bryts plötsligt och abrupt av det jag definitivt inte vill höra. En hund och de tvetydiga ljud den ger ifrån sig. Vän eller fiende? God eller ond? Jag trampar hårdare och cyklar i den största vattenpöl som världen skådat. Det smutsiga vattnet stänker upp på mina ben och färgar byxorna bruna. Men det bekommer mig inte. Paniken hotar att ta över och jag kramar styret så hårt jag kan. Mina knogar vitnar och hela min kropp skakar, både av skräck och av köld. Jag glömmer helt bort mitt ärende till Elma och cyklar vägen fram. Var jag är och vart jag ska, är tankarna jag inte ägnar en tanke. Det enda jag vet är att jag måste komma härifrån, bort från hunden. Skällandet verkar närmare nu. Förresten….var exakt är hunden? Hinner knappt börja undra förrän föremålet för min rädsla står mitt på vägen. En stor brunröd strövare med stora gula ögon. Varför flyttar den inte på sig? I sista sekunden väjer jag undan och far ner i diket med cykel, kasse och allt.

Åsa vaknar upp ur sin medvetslöshet av att en sträv tunga slickar henne i ansiktet. Sömnig och vimmelkantig vrider hon sig och skrattar;
"Nej sluta." Någonstans inom sig hör hon en röst som viskar;
 "Vad är det för någon som har en stäv tunga och luktar rått kött? Det borde vara…"
"EN HUND" vrålar Åsa med sina lungors fulla kraft och far illa kvickt upp på benen.

Det värker i hela min kropp, men starkare än smärta är rädsla. Och rädd som tusan är jag. Framför mig står en hund. Den skäller inte, bits inte. Den har tillochmed slickat mig, antagligen för att den undrade vad jag gjorde i diket. Den har inte gjort med något ont, står bara och tittar på mig. Hur kommer det då  sig att jag är så rädd? Livlig fantasi och trauma i  barndomen, javisst. Men är denna skräck riktigt normal? Börjar jag bli galen av ensamhet här ute i vildmarken som mamma tror? Kanske det.

Efter en liten stund tar hunden försiktigt några steg framåt, kanske förnimmer den att Åsa är rädd för honom. Eller så är han själv rädd för Åsa. Hunden nosar på Åsas skor och när den böjer på nacken ser Åsa att det sitter en lapp i hans halsband.

Saker blir bara konstigare och konstigare. Först ser jag att hunden som nästan skrämt livet ur mig har ett litet papper fäst vid sitt halsband. Bara det är ju skäl att börja undra. Vad som står är nästan omöjligt att se, det är skrivet av någon som darrar ofantligt på hand. Men jag kan åtminstone dra den slutsatsen att hunden här tillhör en man som skadat sig på något sätt. Han lyckas ta sig till telefonen bara för att finna att den är död. Han skickar ut hunden att hitta hjälp.

Hon reser upp cykeln och börjar leda den vägen framåt. Urban, hundens namn stod på lappen, börjar skälla. Åsa rycker till och ramlar nästan i diket igen. Urban gläfser trött och går in i skogen. Åsa förstår, slänger cykeln i diket, tar kassen med Elmas mat och kilar efter hunden.

Det är mörkt i skogen. Så oerhört mörkt. Jag går bredvid Urban, med ett fast tag i hans halsband. Aldrig att jag vill gå vilse här. Hur kan jag vara så säker på att han verkligen vet vart han ska? Ingen aning, jag hoppas att han vet. Annars har jag verkligt stora problem. Har inte riktigt kommit över min rädsla. Men förhoppningsvis biter Urban inte ihjäl mig förrän vi kommit hem till husse. Husse ja…undrar om han är snygg. Ett passande villebråd för mig kanske? Även om jag aldrig skulle erkänna det inför mamma så längtar jag faktiskt efter någon att hålla om. Kanske har min chans kommit?

Urban och Åsa går genom skogen ett bra tag, Åsa börjar tvivla på att han verkligen kan vägen och skäms för att hon trodde att en hund skulle hitta vägen hem. Men Urban tvekar inte. Inte en sekund stannar han upp, utan fortsätter målmedvetet framåt, förutom enstaka gånger då han går runt en gran eller två. Så plötsligt, helt utan förvarning stannar han och står blickstilla. Precis så som han gjorde när Åsa blev tvungen att köra ned i diket, för att undvika att göra honom till ett med vägen.

Dumma hund! Man kan väl inte stanna hur som helst, jag gick ju nästan på honom! Men vänta lite…äntligen, han har lett oss rätt trots allt. Jag kan skymta ett grönmålat hus lite längre fram. Jag ser mig vaksamt omkring och ropar försiktigt;
"Hallå?" Tystnaden är så total att den nästan går att känna på.
Urban gnyr och sliter sig från mig, bara för att springa fram till dörren och smita in.

Åsa går vaksamt fram till den öppna dörren och säger högt;
"Är det någon hemma?" Denna gång hörs ett svagt svar;
"Jajamensan och inte kommer jag någonstans heller".
Åsa kliver över tröskeln och kommer in i en mörk hall som leder in i ett murrigt kök. I en gungstol bredvid en kakelugn sitter en man. Han är gammal och skrynklig med förvånansvärt pigga ögon. Hela han utstrålar levnadsglädje, men det finns ett drag av smärta som inte passar in.
"Kom in för all del" säger den gamle och ler. Men leendet kostar på. Åsa har nu lokaliserat källan för hans smärta. Hans vänsterarm hänger slappt vid axeln och skjortan har färgats mörkröd. Han har tydligen försökt förbinda såret med en disktrasa. Behöver väl knappast nämna att han misslyckats.

"Herregud, vad har hänt här?" utbrister Åsa förskräckt.
"Det är pinsamt att erkänna det, men jag högg mig med yxan, när jag höll på att hugga ved. Jag börjar väl bli lite äldre än vad jag vill erkänna antar jag." säger mannen.
Jag kan då verkligen inte kalla mig någon sjuksyster, men ett och annat har man väl snappat upp. Jag går in i ett intilliggande rum och öppnar chiffonjen som står där. Innehållet var precis vad jag hade hoppats. Lakan. Jag tar med mig ett som jag river itu.
"Åh, sådana finfina förband, fröken har skaffat. Är hon måhända en lotta?"
"Nej, långt därifrån.. Jag arbetar i affären här på bygden. Kanske känner ni Agnus, han som driver det hela?"
En skugga av sorg, som jag först tar för smärta, drar över hans ansikte.
"Det skulle man väl kunna säga. Han är min son…"Han skyndar sig att tillägga; "..men jag har inte sett honom på år och dag."

Åsa vänder huvudet på sned och skärskådar mannen. Varför har han inte träffat sin son? Det lönar sig nog inte att snoka vidare, så hon sträcker istället fram handen och säger;
"Åsa Gustafsson" Den gamle mannen tar hennes hand i sin och säger klart och tydligt;
"Sven Björk" Han reser sig mödosamt och tillägger;
"Det var trevligt att få lite besök, även om jag kanske önskar att omständigheterna vore bättre." Sven svajar till och ramlar nästan. Åsa skyndar fram och hjälper honom på benen igen.
"Det…skulle nog vara bäst om du hjälpte mig fram till sängen.." pustar Sven som på ett ögonblick blivit sämre.

Sven som huggit sig i armen och skickat iväg hunden efter hjälp ligger i sin säng och blundar. Jag tror inte att han sover, vill inte att han sover. Då kanske han aldrig vaknar upp igen. Jag hetsar upp mig allt mer och inbillar mig att han kommer dö i vilken sekund som helt. Sitter på en pall vid hans sjukbädd och vakar. Plötsligt slår Sven upp ögonen. Han stirrar vilt omkring sig och när han får syn på mig ryggar han tillbaka.

Det är hemskt att se den gamle mannen som rädd. Så fruktansvärt, förfärligt rädd. Han kurar ihop sig och gråter av smärta och rädsla. Åsa blir minst lika rädd hon, vad har hänt med Sven?
"Sven…Sven. Ser du inte att det bara är jag?" ropar hon.
Han rycker till och ser mildare på henne.
"Nog ser jag att det är du, käraste. Men jag räds far, han har kommer att skilja oss åt."
Det är som om tiden står stilla. Åsa sitter blickstilla på sin plats. Herregud, Sven är senil eller något. Han tar henne för någon annan!

<--- Del 1
---> Fortsättningen