"SLUTA, SLUTA, SLUUUUTA" ryter jag när Sven smugit fram mot mig och kysst min hand.
"FATTAR DU TRÖGT ELLER? JAG ÄR INTE DIN KÄRASTE! VI KÄNNER INTE ENS VARANN OCH FÖRRESTEN SÅ HETER JAG ÅSAAAA!" Jag sjunker ner i en hög på golvet och, jag fattar det knappt själv, somnar. Jag väcks några timmar senare av Svens röst.
"…har hänt allt oftare på sista tiden, Jag kan inte kontrollera det längre och det kommer när jag minst anar det. Jag ber så oerhört mycket om ursäkt." Han söker mina ögon och jag ler åt den gamle ensamme mannen.
"Elma och jag var så unga. Hon var bara femton och jag hade precis fyllt sjutton. Hela livet låg framför oss. Våra föräldrar hade alltid undvikit varann. Vi visste inte varför. Det brydde vi oss inte om. Den sommaren, det måste varit -43 eller kanske -42, började vi träffas alltmer. Min bästa vän var tillsammans med hennes bästa vän så det föll sig naturligt att vi umgicks en del. Min mor och far varnade mig för henne. De påstod att hon var lösaktig och att hennes familj inte hade rent mjöl i påsen. Långt senare, när det nästan var försent, fick jag veta att allt varit en lögn. Rakt igenom. Innan mina föräldrar sade mig "sanningen", var jag djupt förälskad i Elma. Vi hade planerat att förlova oss. Men nu, när jag kände till hennes "sanna" natur, började jag undvika henne alltmer. Hon blev förstås förkrossad, av mer än en anledning , berättade min kamrat Erik. Hon var nämligen med barn. Jag ansåg att jag var väl tvungen att ta henne tillbaka, nu när olyckan skett. Men mina föräldrar var obevekliga. Du talar aldrig med den flickan mer, sa de till mig. De skulle ta hand om allting , sa far. En kväll, kom mor upp på mitt rum. Hon satte sig, ängsligare än vanligt, på yttersta kanten och började tala. Hon berättade att farfar för många år sedan dött under en jaktolycka. Jo, jag vet, svarade jag. Ett vådaskott i huvudet hade dödat honom. Men mor brydde sig inte om mig, hon fortsatte att tala. Det hade varit farfars vän Oscar som avfyrat skottet. Oscar var bror till Elmas mormor. Därav lögnerna och hatet. Jag blev förskräckt och grep tag i min mor. Hur hade hon kunnat delta i fars lögner? Jag ruskade henne och frågade om hon visste var Elma fanns. Att hon inte bodde kvar hemma hos sig, det visste jag. Hon svarade ja, men vägrade berätta för mig. Hon var mycket lojal mot far och jag häpnade över att hon överhuvudtaget sagt så mycket som hon hade gjort. Jag sprang ut i natten, det var mörkt, men månen visade mig vägen. Jag sprang och sprang, snubblade flertalet gånger och nådde äntligen Elmas hus. Det lyste svagt i ett fönster. Jag gick in i deras ombonade hem, utan att knacka och frågade Elmas mor rakt ut, var fanns den enda flickan som jag älskade. Hon var mer samarbetsvillig än mor och talade om att de sänt henne till släktingar i Arvika. Modfälld gick jag hem, men efter en god natts sömn tog jag nya tag. Eller snarare, tog tåget. Kostade skjortan gjorde det, men vad gör man inte för kärleken? När jag äntligen kunde återförenas med Elma var hon kylig och kall mot mig. Inte undra på! Jag hade gjort slut med min flickvän och totalt struntat i konsekvenserna av våra lekar på ängen… Efter att jag förklarat den stora lögn som min familj tutat in i mig tog hon mig till nåders. Min lycka var fullkomlig och jag lovade henne guld och gröna skogar. Jag skulle skaffa ett jobb, vi skulle gifta oss och vårt barn skulle heta Agnes eller Robert. Men den tillfälliga lyckan tog snabbt slut när hennes moster som hon bodde hos talade om att min far var påväg för att hämta hem mig. Det kunde han ju glömma. Jag halvlåg på sängen och Elma satt på en stol bredvid, när far kom in i rummet. Han sa att jag var en skam för släkten och att jag var så god att följa med. Du skulle hört min far den natten, han kunde sannerligen konsten att skälla! Jag orkade inte stå emot och började gråta. Då blev han ännu mer arg och gav mig en örfil. Jag grät då ännu mer och såg skamset på Elma. Hon satt där rak i ryggen och rörde sig inte det minsta när far smutskastade hennes familj och henne själv. Jag närmade mig henne, talade lite lugnande mellan tårarna, kysste hennes hand och gick ut ur rummet. Ut ur hennes liv, för att aldrig komma tillbaka. Far och jag åkte hem och fem månader senare hörde jag att Elma fött en son som fått namnet Agnus. Efter tio år, när minnet av henne bleknat flyttade hon hit med sonen. Jag sökte upp henne för att få träffa min son. Dörren slogs igen i ansiktet på mig." Sven stannade äntligen upp och slickade sig om de torra läpparna. "Jag kan inte klandra henne. Jag hade förstört hennes liv och rykte genom att hon ensam fick uppfostra ett oäkta barn. Jag vet inte ens om hon talat om för Agnus att jag är hans far. Antagligen inte. Men du kan inte fatta…aldrig förstå….hur det kändes att välja mellan hennes kärlek och min faders eviga förakt. Men när jag satt där på sängen kändes valet så lätt, så oerhört lätt. Jag var beredd att göra vad som helst för att göra far glad och vänlig igen. Precis vad som helst. Tillochmed ödelägga Elmas, och mitt eget, liv." Han tystade. Jag slogs av tanken att jag antagligen var den fösta som han öppnade sig för. Jag reste mig upp och sträckte på min stela kropp. "Blev lilla fröken illa till mods av min berättelse? Jag borde kanske inte ha sagt något…" Jag mumlade ett svar som kunde tas lite hur som helt och gick ut ur rummet. Jag hade sett en telefon i hallen. Jag lyfte på luren och eftersom signalerna nu gick fram kunde jag ringa till lanthandeln.

" ICA, Agnus Karlsson"
"Hej, det är Åsa. Det hände lite grejer på vägen, så jag kom aldrig fram med maten till Elma."
"Det var inte så bra, men ingen skada skedd. Jag ska ändå hem ikväll så då kan jag förse henne med lite smått och gott"
"Så då är hon alltså din mamma?"
"Ja....?"
"Din pappa, är han död? Förlåt att jag frågar, jag bara undrar."
"Nej, men jag har aldrig träffat karlen. Han övergav mamma innan jag var född."
"Tråkigt att höra. Men snälla du, jag är borta hos Sven Björk och han har skadat sig. Kan du ta med dig morsan, så få hon den mat hon skulle ha, och så kan du skjutsa in Sven till lasarettet?"
Ja, jag vet. Lite långsökt och jag frågade honom hemskt klumpigt om familjen…men jag vill spela räddande ängel och återförena Elma och Sven. Som extra bonus får Agnus en pappa och jag en löneförhöjning. Thihi.

En halvtimme senare anländer familjen Karlsson och de hälsas varmt välkomna av Åsa och hundarna. Sven, eller Svenne som Åsa börjat kalla honom, ligger till sängs. Han har ingen aning om vad hon planerar och tur är väl det. Elma är en förtjusande kvinna, med det sötaste lilla leende man kan tänka sig. Med i bilen är Agnus son, Elmas och Svens barnbarn. Rikard är hans namn. Han är trettio år och jobbar inom bokförlagsbranschen. Märkligt nog läste han igenom ett av Åsas manus igår och föll för det direkt. Det här bådar gott.

"Nå, var är den sjuke?" frågar Elma och jag tittar på henne i smyg. Vad känner hon inför det stundande mötet?
"Inne i sitt sovrum. Han vet inte att ni ska komma, så ta det varligt", varnar Åsa och Elma tittar frågande på henne.
"Ja, han är ju skadad och det var ju ett tag sedan ni sågs, om man säger så."
"Jag förstår inte vad du pratar om. Jag och Sten är mycket goda vänner, men jag har aldrig besökt honom hemma förr." Jag rynkar pannan och tänker febrilt….kan Elma ha förväxlat Sven Björk med Sten Björn ? Hon måste höra väldigt dåligt…eller? Jag vänder mig och ser på Agnus och hans son Robert (en sådan snygging). Kan Agnus ha ljugit medvetet för sin mamma? Men varför, han vet ju inte ens att Sven är hans pappa?! Äsch, alldeles för många frågar och inga som helst svar. Jag ropar på männen i familjen Karlsson och tar in dem i stugvärmen.

Elma står stilla med handen för munnen. Hon andas tungt och ser förskräckt på den sovande Sven. Åsa hade gått in först i rummet och tätt efter henne kom de andra. Agnus har gått fram till sängen och ruskar försiktigt på Sven. Rikard verkar inte bry sig nämnvärt utan pratar med Åsa om hennes talangfulla skriveri. Hon lyssnar med halvt öra på berömmet och går fram till Sven och hans son.
"Du vet att han är din pappa, du har vetat det länge." Agnus nickar tankfullt och lyckas väcka Sven till liv. Han klipper med ögonen och tar sig för den skadade armen.
"Har du fått hit hjä.." Sven tystnar i halva meningen och ser på sin son. Agnus ser tillbaka och viskar;
"I hela mitt liv har jag längtat efter en far. Sedan den dagen jag  lärde mig att lägga ihop ett och två, har jag hatat dig. Du ska veta att det varit svårt att hålla tyst, att inte avslöja att jag visste. Men man kan inte leva ett liv byggt på lögner, uppgörelsens stund är inne. Jag kan inte förstå hur du kunde överge mamma och hennes ofödda barn. Mig."
Sven gråter.
"Du får inte tro att jag ville, jag hade en sådan fruktansvärd respekt för min far. Du kan aldrig förlåta och jag kan aldrig gottgöra. Men du ska veta en sak…jag har ångrat mig, i hela mitt liv, att jag inte stod emot far den natten."
Åsa vill bryta in och ropa, förklara, tala om för Agnus att Sven sökte upp Elma och att han inte fick komma in och träffa sin son. Hon vill säga hur ensam denne gamle man är och att han behöver all kärlek han kan få.
Men innan hon hinner ingripa, tar Rikard tag i hennes arm.
"Kom" viskar han och de lämnar rummet.

"Jag och du har inget där inne att göra. Låt dem klara upp det själva."
"Men hur…men du…?" mumlar Åsa förvirrat.
"Det är deras liv och deras sorg. Jag känner mig inte delaktig i något som hände innan MIN pappa föddes."
Genom en tyst överenskommelse bestämmer de sig för att inte tala om vad som försiggår i Svens sovrum. De sätter sig istället i köket. Och pratar. Och pratar. I tre timmar.

Jag tror att mamma kommer bli nöjd att jag "äntligen hittat en karl som kan försörja mig". Rikard är snygg, trevlig, snäll och humoristisk. Han tycker om att gå i naturen och att läsa. Han berättade att det bokförlaget han arbetar på har beslutat att ge ut min bok! Agnus säger att han redan känner sig som en stolt svärfar till mig. Tur att jag hade fel i att han var förälskad i mig. Jag känner mig verkligen lycklig!  Allt gick finfint med Sven och Elma. Hon förlät honom nästan direkt, efter att hon hämtat sig från chocken att det inte var Sten Björn som var i nöd. Agnus däremot hade minnen av hur det var att växa upp utan en far och att bli kallad "horunge". Men han veknade när Elma berättat sin historia. Hon var ung och förälskad. I Sven. När han gjorde slut och hon upptäckte att hon var gravid blev hon oerhört rädd. Hennes föräldrar sände iväg henne till släktingar där hon skulle bo och uppfostra ungen. Men hon tyckte fortfarande om Sven och försökte få tag på honom. När han sedan dök upp och sa att han ville gifta sig med henne blev hon överlycklig. Framtiden såg med ens mycket ljusare ut. Och så kom Svens far. Han ryckte upp henne ur den ljuva drömmen och satte ner henne på jorden igen. Han tog med sig Sven som hon sedan såg som en rädd liten mespropp. Aldrig att hon tog honom tillbaka. Åren gick och Agnus växte. Han liknade sin far alltmer och Elma blev påmind om den underbara sommar de haft. Hon bestämde sig för att flytta tillbaka och kanske börja om med Sven. Om hon hade riktig tur hade kanske hans far dött. Elma skämdes att berätta det, men så hade hon faktiskt tänkt. Men den dagen när Sven äntligen kom och ringde på dörren ramlade de mindre behagliga minnena över Elma. Hur han övergett henne och lämnat henne ensam med ett barn. Pang, dörren drämde hon igen mitt i synen på honom. Det hade hon ångrat resten av livet. Visst, det hade inte varit svårt att ta reda på var han bodde och kliva in i hans liv igen. Men om det är  något jag alltid har varit, berättade Elma, så är det stolt. Sven höll med och sa att hans stolthet var en av anledningarna till att han aldrig försökt igen. Tänk så lika vi är, sa de båda och såg varann djupt i ögonen. Kanske kan de där tjurskalliga idioterna börja leva det liv de alltid velat ha, tillsammans. Agnus såg på människorna vars kärlek givit honom liv, drog dem intill sig och kramade om dem. Rikard släppte min hand och klev in i den Karlssonska-Björkska gemenskapen. Jag ropar att de inte får glömma att besöka en läkare angående Svens arm och lämnar dem.

Åsa smyger ut ur huset, säger adjö till Urban. Rädd för hundar kommer hon inte vara mer. Åsa går raskt igenom skogen och tar upp sin cykel som låg kvar i diket. Hon sätter sig på den regnvåta sadeln och trampar sakta hemåt. Det är mörkt och leran skvätter åt alla håll och kanter. Men det rör inte Åsa i ryggen. Inte i rumpan heller för den delen. Inom sig gör hon upp en lista på vad hon ska göra..
1. Ringa mamma
2. Sitta och stirra rakt ut, drömma om Rikard
3. SKRIVA

Jag sätter på datorn och börjar…
"Jag skrev hennes namn gång på gång. I kväll ska vi träffas igen. Hon är den vackraste och raraste flicka jag någonsin mött. En sådan tur att Erik och Sara, hennes vän, började gå ut tillsammans. Jag kan inte vänta till jag får träffa henne igen. Elma, Elma, Elma, Elma, Elm……."

THE END!

<--- Del 1
<--- Del 2